-

Idag kom min sjukskrivne chef förbi för det traditionella tisdagslunchmötet. Helt plötsligt halar hon upp en digital kamera och hävdar att alla ska vara med på kort till den nya hemsidan. Självklart hade hon berättat om detta tidigare (en lapp på matbordet) och förväntade sig nu att alla skulle ställa upp. Vissa blir förskräckta medan några andra inser att de inte kan göra något åt saken. Själv behövde jag inte oroa mig, jag (vikarie) ska ju bara jobba kvar någon månad till. Så jag såg roat på medan alla blev smått neurotiska då de snabbt tänkte igenom hur de såg ut för dagen. Men sen kommer chefen och säger att jag också vara med!! Hujedamej.

Så där står jag, upptryckt mot väggen med ett obekvämt leende medan chefen trycker bilder för glatta livet och hävdar att jag är "fotogenisk". Då skrattade jag åt henne och så åt henne att inte ljuga. Att få en kamera uppslängd två centimeter ifrån fejset och krysta fram ett leende är inte en av mina starka sidor. Speciellt inte när någon annan tar kortet. Men what to do!

Det här är Lina. Lina och jag jobbade tillsammans i receptionen tills hon slutade i fredags. Och det tycker jag suger lite. För nu har jag ingen att prata med. Och jag måste låtsas vara normal på köpet. Sitta ensam och leka normal. Jag har inte längre någon att prata ihjäl och göra konstiga danser inför. Inte heller någon som försöker lära mig att dricka te eller studsa på pilatesbollar med när ingen ser. Nope. Får väl ta reda på vad mitt jobb egentligen går ut på så att jag kan göra det istället. Är ju trots allt det jag får lön för.

"Om han är en galen volvoraggare kan jag ju säga redan nu att ni kommer misslyckas!"
"Nej han är snygg xD"

- Tydligen går jag som en pingvin när jag är ute och promenerar runt. Känns ju verkligen jättekul. Bara för att jag hade två tjocktröjor och fet jacka liksom... Bilden av mig själv vaggandes fram med händer lätt utsvängda kommer aldrig försvinna från min näthinna...

- En nioåring jag känner frågade just mig på Facebook "hur det går med livet". Tänk vad snabbt de små liven växer upp. Riktigt vuxensnack det där ju!

- Har just ringt och beställt klipptid. På onsdag blir jag flintis!

- Jag har ett glas med cola i mitt rum som stått här sedan 18 december. Känner mig gaaanska stolt. Det är massa mögliga prickar där i nu. Har bestämt mig för att vänta lite till. Vill se om prickarna kan vidareutvecklas, eller i allafall bli flera.

Ps. Skojade bara om flinten.

Som sagt, igår var jag och Therese nere på stan och fikade vilket var jääättetrevligt.
Det enda bra fiket i Norrtälje är fan Lemon. Om det fortfarande heter så.

Det är himla fint där och man vill ju ogärna lämna deras enorma soffor. Så där satt vi och drack latte ända tills de stängde. Sen gick vi hem till mig, tittade på bilder, lyssnade på musik och pratade pojkar. Sen skulle Terror dra hem och jag hade ingen lust att sitta hemma i min säng hela kvällen så jag hängde med. Första anhalten var Flygis. Planen var att gå förbi kassorna och skratta och peka åt Sara som jobbade. Så där smög vi runt ett tag, pratade lite med spinkisen och sen var vi ute på vägen igen! Vi lyssnade på skivor som jag bränt i typ nian vilket var roligt att lyssna på. Sablans bra smak jag hade redan då. Anhalt nummer två var Therese hus där vi läste konstiga, uråldriga TP frågor och kollade i gamla Spice Girls samlaralbum. Sen åkte vi till Stoppet och köpte godis och skrattade åt ett skrämt äckel (inside joke). DÄREFTER OCH TILL SIST, så fortsatte pratet och musiklyssnandet i Therese egna lilla stuga ända tills jag åkte hem. MYS.

 

 

 

Okej, jag är igång nu så kan berätta några andra finfina guldkorn från resan.

André (full) sprutar spraydeodorant i munnen och faller sedan huvudstupa framåt och slår käften i sängkanten. Lite senare står han inne på toaletten och utropar förvånat att han blöder ur munnen. 

Vi sitter i karaokebaren när en berusad Filip puttar till Elina så att hon flyger av stolen och slår sitt stackars huvud i grannbordet. Filip, som inte fattat vad som just hänt (eller märkt att Elina flugit av stolen) börjar prata med någon annan medan Elina sakta kravlar sig upp och ger honom en örfil. Filip som fortfarande inte fattar vad som just hänt ser detta som en helt normal grej, tänker för sig själv att han antagligen gjort något dumt och går utan att tänka mer på saken mot baren.

Filip ligger ca 40 minuter i korridoren utanför hytten då han av någon mystisk anledning förlorat känseln i benen. Ingen går förbi och kan hjälpa honom.

Några av oss hade en hytt bredvid en barnfamilj. William hade svårt att hålla koll på hyttnumrena och råkade mer än en gång knacka på hos dem istället. Varje gång slängde mamman upprört igen dörren rakt i ansiktet på honom.

Ante, Isabelle, E.G. och Emil lyckas smita in i schlagerbaren under natten när den stod helt tom och medan resten av oss sitter i hytten och tittar på dem på tv-kanalen som visar olika rum på båten dansar de bugg, moonar och... plockar fram vissa... kroppsdelar. Värt att veta är att dansgolvet på tionde våningen hade en hel vägg av tv-apparater som visade endast denna kanal...

Jag och André träffar på två tjejer och en kille. Ena tjejen (som jag trodde var tolv men som egentligen var 23 år) sticker fram en liten flaska under Andrés näsa och ber honom lukta på innehållet. När vi frågar vad det är säger dem bara att de har köpt den på en strippklubb i Tallin...

Vi har just gått av i Tallin, alla är vrålhungriga och vi utgår ifrån att Filip - vår befriare och ledare ska föra oss till en restaurang. Så när vi korsat snöiga åkrar och gått upp för hundra trappsteg och förfrusit alla tår och inte alls står framför en restaurang utan framför Estoniamonumentet så ser jag i min fantasi hur vi alla flyger på honom och börjar äta av honom istället. I verkligheten så står vi alla där och stirrar dött på metallgrejen tills någon orkar skrika på honom att föra oss till maten.

Eftersom att jag har tråkigt så kan jag lika gärna berätta lite om kryssningen till Tallin.
Det var 40 långa, händelserika timmar.

Kan tex berätta om hur det gick till när hytten jag sov i började lukta vin så att ingen stod ut att vara där inne.

Det är dag 2 ombord och jag, André och William sitter i hytten som bla jag och William sov i (notera INTE André, som är orsaken till att det stank vin. Killen var smart nog att inte göra det i sin egna hytt liksom). André försöker tappa upp vin från sin box in i sitt lilla glas, men det går inte så bra. Storsint som jag är så erbjuder jag min hjälp och håller i boxen åt honom. Därefter tar han tillbaka boxen (en väldigt viktig detalj) och ställer den på golvet mellan oss. Så fortsätter vi och prata och lyssna på musik tills.... William skriker som en hel tjej och stirrar förskräckt på golvet. Jag och André gör detsamma vilket får Andre att också skrika som en tjej. För där, i en pöl på golvet, ligger allt av deras nyinköpta vin och plaskar. Sen börjar jag skrika som en tjej. För mitt i pölen ligger min väska. Jag slänger upp den i sängen som jag sitter på och börjar undersöka insidan av botten. Såklart är den blöt. Argt slänger jag tillbaka den på golvet och inser att jag råkad blöta ner sängen också. Sängen tillhör Isabelle. Vi drabbas av panik. Hon kommer döda oss om hon inser att vi blött ner hennes säng med stinkande vin!!

Då gör André något fantastiskt. Han sliter åt sig lakanet, öppnar dörren och skriker till oss att inte öppna för någon. Sedan är han borta men är tillbaka lika snabbt som han försvunnit. Med ett nytt lakan! Sitt eget lakan visade det sig. (Killarna i hans hytt hade blivit väldigt förvånade när han störtat in i deras hytt och snott med sig ett lakan.) Och två sekunder efter att vi slängt på det nya lakanet så kommer Isabelle in i hytten, lyckligt ovetandes om vad som just hänt. Dock gick det ju inte att undgå olyckan på golvet vilket alla klagade på resten av kvällen. Så vi gick in i killarnas hytt och spillde ut en hel chipspåse istället.

JAG VILL HA SOMMAR!! varma sommarkvällar, en sol som är uppe till 21.00 inte 15.00, shorts, t-shirt, solglajjor och SJUKT BRA MUSIK. ge mig nuuuuuu.

tittar på cnn. jag förstår ingenting. känner att jag borde läsa tidningen lite oftare.