Ett simpelt tandläkarbesök.
Jag var hos tandläkaren idag. Jag visste att jag skulle få bedövning och att det skulle förekomma "slipning" men vad jag inte visste var i fall det skulle göra ont eller inte. Så när jag är på väg dit är jag självklart nervös, det är ju de flesta när det kommer till tandläkare. Jag undrar egentligen varför? Är det för att vi inte har någon kontroll över vad som händer där inne i munnen med massa skumma föremål? Jag bestämmer mig för att sluta vara nervös och gå in med mod istället! Det är ju bara onödigt att vara nervös, right?
Så jag ligger lugnt i stolen när tandläkaren kommer in, skakar min hand och säger att han ska bedöva mig med spruta. Jag svarar att det är bara att köra in den och att jag inte är rädd för sprutor - i för sig så skulle jag aldrig erkänna det OM jag nu var det. Så utan vidare krusiduller sticker han in sprutan. Därefter påbörjas själva "slipningen" (som var resultatet av att en tidigare lagning var trasig).
Medan de kör in fem olika föremål i min mun och nästan sliter sönder mina mungipor i ett försök att se mer så kommer jag att tänka på en sak. Om man blundar och bara lyssnar på ljuden från verktygen så låter det som hämtat från en scen i "Saw" eller "Hostel". Massa slipljud, borrar och andra äckliga ljud. (Visst, det kan påminna om en verkstad eller ett sågverk också men jag har väl för störd fantasi för att låta det stanna där) Det enda som fattas är panikslagna skrik och blod. Men det har säkert förekommit det med. Sen kommer jag att tänka på en annan sak. De ställer jäkligt många frågor för att vara tandläkare. Tror dom seriöst att man kan svara dem när man har massa fingrar och verktyg i vägen? Nej! Så man gurglar fram något obegripligt ljud och ler så mycket som det nu är möjligt och förhoppningsvis är de smarta nog att inte säga "va?".
Så helt plötsligt är det klart och jag får en räkning på 2 000 i handen. Tandläkaren passar också på att visa bilder på vad det egentligen är han har gjort där inne i min mun. Tänderna på bilden liknar mer en kycklingfilé men det kan jag ju inte säga för då tror han nog att jag är galen. Så jag nickar förstående istället.
När jag sedan är på väg hem lyssnar jag på radio i hörlurarna då det kommer en låt som jag verkligen gillar. Jag vet att det betraktas som konstigt med jag kan inte låta bli att gå där för mig själv och le åt låten (men eftersom att jag är bedövad från hakan till ena ögonbrynet med en mungipa som lika gärna kunde vara dödförklarad så ser jag nog mer ut som Frankensteins monster). Solen sken, snön smälter och en bra låt spelas. Kunde inte bli mycket bättre.
Så jag ligger lugnt i stolen när tandläkaren kommer in, skakar min hand och säger att han ska bedöva mig med spruta. Jag svarar att det är bara att köra in den och att jag inte är rädd för sprutor - i för sig så skulle jag aldrig erkänna det OM jag nu var det. Så utan vidare krusiduller sticker han in sprutan. Därefter påbörjas själva "slipningen" (som var resultatet av att en tidigare lagning var trasig).
Medan de kör in fem olika föremål i min mun och nästan sliter sönder mina mungipor i ett försök att se mer så kommer jag att tänka på en sak. Om man blundar och bara lyssnar på ljuden från verktygen så låter det som hämtat från en scen i "Saw" eller "Hostel". Massa slipljud, borrar och andra äckliga ljud. (Visst, det kan påminna om en verkstad eller ett sågverk också men jag har väl för störd fantasi för att låta det stanna där) Det enda som fattas är panikslagna skrik och blod. Men det har säkert förekommit det med. Sen kommer jag att tänka på en annan sak. De ställer jäkligt många frågor för att vara tandläkare. Tror dom seriöst att man kan svara dem när man har massa fingrar och verktyg i vägen? Nej! Så man gurglar fram något obegripligt ljud och ler så mycket som det nu är möjligt och förhoppningsvis är de smarta nog att inte säga "va?".
Så helt plötsligt är det klart och jag får en räkning på 2 000 i handen. Tandläkaren passar också på att visa bilder på vad det egentligen är han har gjort där inne i min mun. Tänderna på bilden liknar mer en kycklingfilé men det kan jag ju inte säga för då tror han nog att jag är galen. Så jag nickar förstående istället.
När jag sedan är på väg hem lyssnar jag på radio i hörlurarna då det kommer en låt som jag verkligen gillar. Jag vet att det betraktas som konstigt med jag kan inte låta bli att gå där för mig själv och le åt låten (men eftersom att jag är bedövad från hakan till ena ögonbrynet med en mungipa som lika gärna kunde vara dödförklarad så ser jag nog mer ut som Frankensteins monster). Solen sken, snön smälter och en bra låt spelas. Kunde inte bli mycket bättre.
Kommentarer
Trackback
